Ibland är världen lite extra fin
Bild
1
En variant på Freud
Jag skulle gå in på Apoteket men gick in på Systemet istället.
”Physical Freudian Slip”, sa Staffan.
Vad tycker resten?
Onsdagströttma
Vaknade inatt. Kändes att jag hade sovit länge.
Nästan så länge att jag trodde att det snart var dags att gå upp.
Kollade klockan.
22.59.
Autentisk SMS-konversation från en småbarnsfamilj
”Värsta dåligt samvete baby på två sena dagar i rad. Men är på tbanan nu. Love.”
”Det gör inget. Låt det inte bli någon vana bara. Handla: grönsaker typ tomat och spenat, möbeltassar, mjölk (vi har 1,5 så köp 2), crème fraîche med smak.”
”Du är bäst i världen! I sluss nu. Hemma snart. Längtar efter jått. Är han godkänd förresten?” (På sin tiomånaderskontroll red. anm.)
”Bröd också. Jodå, med viss tvekan godkänd eftersom han inte kan klappa med klossar.”
”Haha vaddå ska man kunna det haha. Men asså du sa väl att han kan välta baginboxar?”
”Jag lät honom bara gå själv in till läkarrummet så var saken biff.”
”Smart!!!!! Hur gick det med öronvaxet då? Fick du smutsigt-barn-skäll?”
”Inget öronkoll. Men hjärta och lungor låter fint.”
”Gött. Var han lång o tjock som han ska?”
”Jodå. Stort huvud oxå.”
”Bra. Tecken på att han är smart.”
”Köp ägg också.”
”Ok. Love!”
”Och smör.”
”Jag kanske bara ska ta en sak av varje på hela Ica? Förutom mjölk som jag tar två.”
”Haha. Du är kul du.”
”Du med. Nu är jag i asp. Ses snart.”
”Glöm inte potatismjöl bara.”
”Hahaha seriöst?”
”Ja”
”Vet att vi har ett helt paket. Behövs mer?”
”Ah, sorry såg inte det först. Nej det räcker.”
Kanske inte så illa trots allt 2
Jo jag vet. Jag dissade folk som är galna i rusningstrafiken häromdagen.
Men nu är jag sen från jobbet och det är fyra minuter till tunnelbanan går.
Det innebär ytterligare fyra missade minuter med Elliot ikväll. Kvar blir bara sådär fyrtiotvå minuter hemma innan han kommer somna för kvällen.
Fyrtiotvå små futtiga minuter.
Fyrtiotvå små futtiga minuter en dag när jag saknar honom massor.
Just nu hade jag tryckt mig på ett tåg hur fullt det än varit för en extra minut eller två med Elliot.
Så till alla jag trampade på med mitt hånfulla inlägg senast:
Ni är förlåtna och förstådda.
Höjden av besvikelse
Staffan ska köpa nya jeans. Igår gjorde vi ett gemensamt försök att lyckas och spenderade en evighetslång eftermiddag i diverse provrum där jag kom med förslag som han dissade och han testade andra par som jag i min tur dissade.
Väl hemma försökte vi komma fram till varför vi var så oeniga. Det tog en stund. Men till slut förstod jag.
För plötsligt levererar Staffan det mest knäckande faktum jag någonsin hört.
”Sandra, just nu är min jeansförebild inte Fredrik Ljungberg, utan Barrack Obama.”
Såhär fjorton timmar senare är jag fortfarande traumatiserad.
Idag fortsätter shoppingrundan. Jag blir fullkomligt skräckslagen av tanken på hur det här kan komma att sluta.
Kanske inte så illa trots allt
Var visst lite naiv i morse när jag packade löparkläderna.
För nu kändes plötsligt den där rusningstrafiken rätt lockande.
Just det. Träningskläderna kvar i väskan, och själv färdas jag just nu hemåt med SL.
Att börja jobba igen
Det värsta med att börja jobba igen är inte att det låg 3242 olästa mail i inkorgen. Inte heller att det för första gången på många månader gått två dagar utan att jag haft sneakers på fötterna. Eller att jag alldeles för många gånger fått frågan hur det känns att Elliot börjat på dagis och suckandes berättat att hans pappa nu är hemma.
Nej, det är att jag helt plötsligt behöver befinna mig i Stockholms innerstad i rusningstid igen.
Denna vidriga företeelse.
När jag igår strax efter fem skulle hoppa på t-banan var det så mycket folk att det var i det närmaste fysiskt omöjligt att kliva på det första inkommande tåget. Ändå trycker sig folk på, bland annat hör jag en kvinna ropa till sin vän att ”jag måste verkligen hinna med det där tåget”. Detta när nästa tåg åt samma håll går om en minut. Nästa om två. Och det därefter om fyra.
Överallt ser jag ett hysteriskt beteende visas upp av en sammanlagd massa av tusentals personer vars stora gemensamma intresse är att de bara vill bort från den plats där de just nu befinner sig. Nu. Omedelbart. Pronto.
Som uppväxt i en småstad där bussen gick en gång i timmen, slutade gå klockan åtta och endast kunde ta oss resenärer till Hallsberg kommer jag nog aldrig förstå mig på hysterin.
Idag har jag med löparkläderna och planerar att springa hem från jobbet. Och dessutom har jag sneakers.
Någon måtta får det vara
Bygga klossar
